knarka

The original form of the verb is attested in writing from 1587 but has roots further back in Old Swedish.[1] The modern meaning "to use narcotics" is attested since 1959.[2] The original meaning has fallen out of use in modern times and the verb is now almost solely used in the context of using narcotics.

• (Swedish) IPA^(key): /ˈknarˌka/

knarka (present knarkar, preterite knarkade, supine knarkat, imperative knarka)

1. (colloquial) To use narcotics or (illicit) drugs.
   • 1987, Dagens Nyheter, May 21.

     Det är inte förbjudet att knarka, men det är förbjudet att stjäla, langa och gör inbrott, och ju längre tid som går innan man ingriper, desto strängare blir straffet.

     It's not illegal to use narcotics, but it's illegal to engage in stealing, fencing and burglary, and the the longer you wait before intervening, the harsher the punishment will be.

2. (colloquial) To use or consume something intensely or excessively; to binge on.
   • 2012, Ålandstidningen, September 1.

     Vad finns bättre att göra nu när höstrusket kommer än att lägga sig under en filt i soffan och knarka tv-serier? .

     With the approach of chilly autumn weather, is there anything better than lying under a blanket on the couch, binging on TV series?

3. (archaic) To make a creaking sound.
   • 1587, E.P. Helsingius, Synonymorum libellus.

     Smör wagnen, så knarckar hon inthet.

     Grease the cart so it won't creak.

   • 1895, Erik Axel Karlfeldt, Vildmarks- och kärleksvisor.

     En knarkande gungstol.

     A creaking rocking chair.

• knark
• knarkare